En stövarjägares liv

Alla inlägg under april 2012

Av stovarjagaren - 27 april 2012 19:10

Som jaktprovsdomare får man ibland träffa på ett och annat original. Både vad gäller hund och framför allt hundägare. Vid ett elitklassprov i Åsele i början av 90-talet kom höjdpunkten i min domarkarriär så här långt. Denna dag minns jag som i går och jag skall försöka att återberätta den på dialekt. Vid samlingen på lördagsmorgonen såg vi en bil av märket Vaz, eller Lada som den numera heter, med en begynnande rökutveckling under huven. Bilen var i alla regnbågens färger och dessutom med ett ordentligt blodstänk på motorhuven. När vi kom in så talade jag om detta och frågade om någon kände sig vid denna bil.

– Hä je min, sa en liten rund herre i 70-års åldern.

–Ja hadd problem å starta kräke i morse sä ja lätte han gå en stunn men nu ska ja vri ån, sa han.

När så lottningen av domare och provmarker var klar stod jag där ute bredvid den blodstänkta bilen.

-Snör in ryggsäcken ti baksäte sa gubben. Jag öppnade bakdörren och där låg 4 orengjorda sommardäck i baksätet. Och på däcken en rock, och ovan på allt en vacker hamiltontik vid namn Billan. Jag flyttade på ett bilbatteri och ställde ner ryggsäcken bland en hel drös hagelskott på golvet. Satte mig i framsätet och färden mot provmarken tog sin början. Efter att vi åkt ca 200 meter, och skulle precis stanna vid en stoppskylt, så slocknar bilens lyse. Han böjer sig ner och får fatt i en kabelhärva samtidigt som han svänger ut på Riksväg 92.

–Hä vart inge stopp den här gången sa han lugnt och började röra i kablarna så gnistorna slog och både vindrutetorkare och varningsblinkers startade. Tack och lov så är det ju ingen större trafikrusning runt halvåtta en lördagsmorgon i Åsele. Men några bilar var i farten och av deras ilskna signalhorn att döma så var de väl inte helt nöjd med Ladans framfart.

-Ja ha nå fel på de elektriska men nu lys hä då i alla fall sa han. Jag måste erkänna att efter några minuters bilfärd började man undra hur långt det var kvar till provmarken. Nu gick dock resten av färden smärtfritt och vi hade dessutom fått sällskap av vår vägvisare. Han körde sin egen bil och gubben tyckte vid ett flertal tillfällen.

–Han kör ju söm en kärring ingen fart sa han. Nu var jag ganska nöjd med farten för det var väl inte den bästa skogsbilvägen vi körde efter. Vi parkerade vid en mötesplats och det kändes bra att få fast mark under fötterna. Jag hängde på mig ryggsäcken och började gå mot vägvisaren. Han visste var det fanns en hare och det var inte långt att gå. Vi stod och väntade på gubben som tog god tid på sig. Och till slut började vi i sakta mak röra oss upp mot hygget.

–Vart ska ji ropade gubben.

- Vi skall gå i den här riktningen ut på hygget ropade jag tillbaka.

– Varför det..?? undrade en förvånad hundägare. –No hitt a Billan haran öm he finns nån sa han.

–Hä je ju bätter å gå ätt vegen än å fera uta rishygge sa han.

–Jo visserligen svarade jag men jag vill bedöma hur hunden söker, arbetar på slag osv. Till slut kom han upp till oss och tiken släpptes. Hon drog iväg som en avlöning och efter en halvtimme var haren på benen. Gubben hade väl inte de bästa jaktstövlar (seglarstövlar) jag sett så att han skulle gå ner till bilen tyckte jag var helt i sin ordning. En tappt på tolv minuter var allt, annars gick drevet tapptfritt. Jag gick ner till gubben och förklarade att ettan var klar och att han fick koppla hunden.

–Köppel hunn..? Nä nu fer vi på hotelle å ta oss en grogg, de här ska firas sa han.

-No hitt a Billan hejm.. No problems.

-Är hon besvärlig att koppla undrade jag.

–Hä bruk ja aller göra utan ja fer hejm då ja val less, å se få a Billan kömma då hon val less. Båda nöjda!Ja vad skall man säga. Drevet gick en bit framför oss och plötsligt såg jag haren hoppa över vägen.

– Får jag låna kopplet sa jag och sprang och ställde mig där haren gick över. Billan kom 4 min efter och hon drev ända in i kopplet. Nu var gubben mer än nöjd och nu skulle det bjudas på rökt renbog. Först ställde han ner en ordentlig laddning makaroner åt hunden och sedan fick hon lägga sig i bilen. Jag fick en minst sagt ilsken blick när jag förklarade att vi skulle släppa Billan igen. Att hon skulle vara lös i fem timmar osv.

–Jaja men nu ska vi eta sa han. Han öppnade bakluckan och tog fram en hel renbog. Den låg där tillsammans med två bilbatterier och en hagelbössa. Han lade renbogen på den blodiga huven och nu var jag tvungen att fråga.

– Har du kört på en ren eller..??

– Nä ja skadsköjt en hara som ja slo ihäl på huven.

– Ok, jag förstår!!.

Ett paket Husman kom också fram och nu var det dukat för fest i skogen.

– Ta för de sa han och skar en ordentlig bit ur bogen.

– Förresten je du jävli på byssen frågade han.

– Du förstå ja ha en jenna baki biln söm int smäll.

– Nja, svarade jag inte har man väl hållit på så mycket men ta fram bössan få se. Han hämtade bössan och efter en stunds kamp kunde han bryta isär bössan och laddade med en patron. Vände sig mot diket och tryckte av. En fruktansvärd knall dånade och hunden som låg i bilen, vilken jag trodde skulle dö, lyfte knappt på huvudet. Gubben såg nu ut som en fågelholk och vände och vred på bössan.

– Förbanne !Ja tro hon ha skicke dell se sa han och kastade in bössan bak i bilen. Nu kom han stegande mot mig och ställde sig 20 cm ifrån mig.

– Hölle du sa han, dem påstå att a Billan ha töje 25 kalkonen ti grannbyn. – Va!!ha du hört se dumt. Ta å titt tika inne yga där finns hä inge ont. Det var bara att hålla med och nu började allt kaffe som gubben druckit att göra sig påmind. Utan minsta förvarning eller genans åkte byxorna ner till knävecket. Han vred sig ca 10 grader nordost och släppte på för fullt. Fortfarande ordentligt upprörd över anklagelserna från grannbyn. Raskt klev jag åt sydväst och nu var det min tur att vara fågelholk. När väl byxorna var uppdragna kom han på att bilen skulle provstartas.

– Ja biljäveln ha onnese e tag se ja jätt kolla öm han starta. In i bilen och nu fick både batteri och startmotor jobba. Till slut rasslar den fyrcylindriga motorn igång och till en början på tre cylindrar. Nu var det inte tomgångskörning precis det var fråga om. Att en rysk motor kan varva något så fruktansvärt visste jag inte, men får nu uppleva detta i ett par minuter. När så ”provstartandet” är över ligger både renbog, bröd och termos på vägen. Allt kastas in där bak tillsammans med bössa och batterier.

– Vad tror du skall vi åka och göra ett släpp till då undrade jag.

– Nja, he tyck ja verka onödigt nu då vi ha fått igen tika å allt sa gubben.

– Men om jag och vägvisaren får gå med tiken så kan du ju vänta vid bilen om du vill sa jag.

Nu sken han upp en aning och det tyckte han var ett bra förslag. Sagt och gjort och vi åkte en par kilometer tillbaks efter vägen och släppte vid en myr. Den här gången fick vi gå en bit och söket var det inget fel på. Nytt slag och upptag efter 45 minuter. Drevet höll sig i mestadels i en tallplantering och var tämligen problemfritt. Efter en dryg timmes drev fick haren nog och sökte sig mot skogsbilvägen. Där blev det tappt och där tog det också slut. När vi kom upp på vägen var allt tyst och ingen hund såg vi till. Vi rörde oss mot bilen och till slut hördes något. Inga hundskall direkt utan något annat.

– Han har väl startat bilen sa vägvisaren. Nu visade det sig att det denna gång inte var den ryska motorn som gick, utan timmerstockar som drogs kors och tvärs inne i bilen. Maken till snarkning har jag varken hört förr eller senare. Husse var både flertoning och med utmärkt hörbarhet. Så det var bara att ge honom full poäng. Billan blev provets bästa hund och dessutom dubbelchampion.


Av: Micke Nilsson Umeå

Av stovarjagaren - 26 april 2012 20:30


N’ARVID PÅ HEDLUN

När jag senast jagade hare i min hemby satt jag vid elden med nykokt kaffe och hade det underbart I väntan på upptaget så for mina tankar tillbaka till min första hund. En hanhund som jag köpte i tonåren med bra härstamning och många drevkungar i sin släkt. Han började lovande men tyckte allt bättre och bättre om att ligga hemma på kökssoffan och bevaka området kring matbordet. Han blev mer och mer ointresserad att jaga och lämnade tappterna ganska omgående. Var vi för nära hemmet, ja, då återfanns han där. Det enda som blev bättre med åren var hans aptit. Han var fruktansvärd på mat, och att se när han slukade i sig en rågad 3-liters rostfriskål med hundmat det var som att titta på dragracing. Enda gången jag såg honom riktigt mätt och belåten var när han lyckades klämma i sig en tvåliters rågsiktsdeg på jäsning. Den odör som sedermera spred sig i köket i gasform var i det närmaste outhärdlig !Efter att ha tillbringat nära två dygn, med krum rygg i hundgården, så kom det där gnällandet som betydde att svältdöden var nära.

Hungrig hund.


Den enda gång han drev någorlunda var när vi var bjudna till ”n’Arvid på Hedlunn” för att som han sa: – Ta bort na åkerhara. Hedlunda var grannbyn, mycket vackert beläget intill Vindelälven, med endast ett hushåll. Att bli bjuden tilln’Arvid på harjakt det var få förunnat. Han var som hämtad ur en Åsa-Nisse film med exakt samma klädsel och enHusqvarna kal.16 hängande över axeln. Han hade fina marker och gott omhare men det gick aldrig att få komma dit och jaga på barmark.


– Haran jaga man på snön, sa Arvid med allvar i rösten.

Nåväl nu var det nysnö och fina förhållanden för harjakt.

– Ta ve de n’Tello å köm hit klocka sju i möran då ha vi gjort bort å ge kräka, sa Arvid när han ringde på kvällen.

Kvart över sex dagen därpå slängde jag mig på cykeln och började min färd mot Hedlunda med en hund som jag fick dra hela vägen. På vägen dit passerade vi några harspår men de väckte inget större intresse hos min jaktkamrat. Väl framme, med svetten lackande i pannan, band jag fast hunden i bron och knackade på.

– Köm in, hörde jag Arvid ropa. Jag steg på och där inne satt han i kalsongerna och höll på med lite

vapenvård.

– Ja höll förbanne int på va se bryt i sär byssa, vårs ha du hunn, sa han innan jag ens hunnit hälsa.

– Han sitter bunden vid bron.

– Hölle ta in hunn ja ska eta nalta innan vi fer, sa Arvid

Jag hämtade hunden som blev överlycklig över att få gå in. När han tog första steget in i köket såg han två kattskålar vid spisen och gav till ett ordentligt väckskall.

– Saticken vicket haschbejn, ja tro förbanne att gammkatta rätne ut, sa Arvid som nu hade fått på sig kläderna och höll på att packa i säcken.

– Han verka hungru hav’en int fått na maat, sa frun i huset och tittade på Tello som aldrig hade släppt blicken från kattskålarna sen han kom in.

– Jodå han åt ordenligt innan vi for försäkrade jag.

– Binn hunn ti söffa å ta de en köpp innan vi fer sa Arvid. Jag knöt fast Tello som vid det här laget mera liknade en stående fågelhund än en finnstövare.

Jag hann inte mer än sätta mig vid bordet förrän plötsligt hunden och soffan befann sig vid spisen. Inom loppet av en 1/10 dels sekund var kattskålarna skinande blanka och området kring spisen noggrant kontrollerat. Sedan hoppade han upp på soffan satte sig och tittade på husmor med sådana där bedjande ögon som bara en stövare har.

– No verkan hungru, ja ska ta fram na maat sa gumman och öppnade skafferidörren.

– Ja jen ordenlit ve mat'n he kön val full dag sa Arvid samtidigt som drog några riktiga bloss på sin Dollarpipa En stund senare står vi ute och resonerar lite om höstens älgjakt när Arvid plötsligt säger:

– Nu jävlar ska vi ta dem, han bryter isär Husqvarnan och stoppar i två patroner innan vi ens hunnit komma från gårdsplanen.

Vi går väl ca.200 m innan vi träffar på första harspåret och till min stora förvåning verkar Tello mycket intresserad av spåret.

– Nu vänt du delles ja ha kömme ti spänne åtil lill-lödun då släpp du hunn. Sen fer du å ställ de oppa bäckbacken.

Arvid for iväg med ordentliga kliv över åkern och det dröjde inte länge förrän han var framme. Jag drog kopplet av hunden och han drog iväg som en avlöning. Det dröjde inte länge förrän det blev ett ordentligt påstick och efter några minuters drev passerade haren i god fart spännet där Arvid stod. Två skott ekade över skogen och drevet fortsatte förbi spännet och Tello öste på för fullt.

– De här satans gammskötta jere ju bara pappere ti, skrek Arvid,

-Du si ju hörre fan he skin ut på snön.

– Nä, ja skull ha töje stutsarn då han lega där ropade Arvid till mig.

Drevet gick förvånansvärt bra och han hade snart drivit en halvtimma tapptfritt när haren på nytt passerade spännet. Ett skott small och hunden tystnade. Jag började gå mot Arvid när Tello plötsligt började att driva igen. Bommade han igen tänkte jag. När jag närmade mig Arvid såg jag att han gick fram och tillbaka och titta i snön som om han sökte något.

– Hur gick det frågade jag men fick inget svar.

Jag hade nu gått så jag stod bredvid Arvid och upprepade min fråga.

– He vårt stövlen opp sa Arvid som skrattande slängde fram haren som han hade gömt bakom ryggen.

– Men vad driver hunden undrade jag..??

I samma sekund flyger en vit hare över vägen och Arvid spänner hanarna omgående.

– Nu sprint du fort söm fan ti bäckbacken för där ska dem över.

Jag sprang för kung och fosterland och hann lämpligt dit för att se hunden passera backkrönet. Nåväl du skall väl tillbaka samma väg, tänkte jag, och ställde mig på löpan. Men så blev det inte utan haren gick en riktig bukt ner mot älven och spikrakt mot spännet där Arvid stod. Han gjorde inget misstag utan fällde sin andra hare för dagen.

– Du ha en för jävligt riktig hunn sa Arvid som höll på att ta ur haren med Tello ivrigt väntande på godsakerna.

Riktig och riktig tänkte jag, han skulle bara veta hur vi normalt brukar ha det. Men i hans ögon fanns det inte någon bättre harhund. Och han skröt väldeliga över denna jaktdag och de två korta dreven blev bara längre och längre.


Nästa år

Året därpå ungefär vid samma tidpunkt kom den där nysnön som innebar att hare fick jagas på Hedlunda. Vi satt och åt middag när det karakteristiska ljudet från Arvids BM-Viktor tonade in och i full fart kom han in på gårdsplanen som om det gällde livet. Traktorn hade inte stannat ordentligt innan Arvid knackade på.

– Hej!Ha du hunn i ordning undrade han.

– Jodå svarade jag, han har väl inte fått jaga så mycket i höst eftersom jag har köpt en ny hund men nog är han iordning.

– He låt bra. Du förstå att käringa ha löva en släkting att kömma å jaga haran å han ha två drevra. Men ja je nalta skeptisk dell de där småttinga.

– Dem je ju för fan int höger än blåbärsrise.

– Å då könn du ju räken ut att fer haran över e rishygg se val dem ju för fan varan på hygge.

– Nä, lätt småttinga va kvar på dagis!! – Jag skall själv ut med ungtiken så det är bara att du hämtar Tello om du behöver honom.

När jag kom hem framåt eftermiddagen dan därpå såg jag att hundburen var tom och jag förstod att Tello antingen drev hare eller rensade kattskålar på Hedlunda.

– Micke!kom in får du höra… ropade morsan från bron. Jag gick in och satte mig vid bordet och jag såg på min mor att något hade hänt.

– Mitt på dan, började hon, kom det en Volvo herrgårdsvagn rullande in på gården. Ut steg n’Arvid på Hedlunn och en elegant jaktklädd herre. Det syntes att något hade hänt för den välklädde herren var väldigt förlägen och tystlåten.

– Nu ta vi ve oss n’Tello sa Arvid.

– Ja gör det. Ta du hunden du. Har jakten gått bra?.. undrade mor.

Arvid sneglade mot den välklädde och sa:

-En sak ska du vetta.

– He ha aller gått å jaga haran ve julgrisa å he gjort e int i år heller!!


Av: Mikael Nilsson Umeå

Av stovarjagaren - 25 april 2012 20:47

(fotograferat på Darwin museet i Moskva)


Redan för några år sedan förundrade jag mig över våra såkallade vargforskares okunskap när jag såg bilder av gula byrackor som sövdes och förseddes med radiosändarhalsband av vargforskaren Kojola och hans assistenter i nordöstra Finland. Jag minns att jag såg bilderna i tidningen Jägaren. Jag förvånade mig då över okunskapen eftersom det inte var enbart färgen utan också djurens anatomi som inte stämde med vargens. De ifrågavarande byrackorna var klara korsningar. Jag kunde då ännu inte tänka mig att det rörde sig om annat än ren okunskap och att korsningarna kunde ha tillkommit annat än via spontana korsningar mellan hund och varg. En annan möjlighet var att det rörde sig om lössläppta eller förrymda exemplar av sovjetryska gränsvaktens på enkom odlade korsningar vilka användes vid gränsövervakningen innan elektroniken gjorde dem överflödiga när sovjetväldet fallit. Sådana korsningar hade jag också haft på mitt dissektionsbord. Korsningarna är ytterst vaksamma men skäller inte. Ryska gränsvaktens korsningar brukade dock vara mera varglika till färgen. Den gula varianten tycks mera ha förekommit i det inre av Ryssland. Om de hållits bara som "sällskapsdjur" eller om man verkligen använt dem för något specialändamål är mig oklart. En typiskt gul korsning har jag i alla fall fotograferat på Darwin museet i Moskva. Jag funderade en hel del på de gula varianterna och med åren blev jag mer och mer förundrad över att korsningar av alla möjliga ursprung började dyka upp i Finland, Sverige, Norge och i Tyskland. I Finland, Sverige och Norge förekom förutom de gula varianterna som likt andra "disktrasor" är korsningar mellan laika och varg också korsningar mellan husky och varg. De har alla fått leka varg och de svenska "vargforskarna" har pratat sig hesa om hur värdefulla dessa korsningsprodukter är för att motarbeta inaveln hos vargarna. Detta trots att det knappast finns någonting brokigare än den svenska vargstammen som förutom korsningarna också består av vargar av mycket olika ursprung. En del har inköpts från Estland i tiderna. Också vargar av mongolisk ras har förekommit. Hur många av de människotillvända vargarna som härstammar från djurparker kan ingen säga.

     

Ännu mera konfunderad var jag när jag inkallades till Lausitz i Tyskland för att titta på vargarna där. På ett varginformationscentrum  som installerats visades på en stor poster en korsning mellan husky och varg. Den uppgavs visa en varg. Var bilden tagits vet jag inte. Övriga bilder på centret visade enbart korsningar mellan varg och schäfer, troligen tjeckisk sådan. Avgjutningarna av spår som visades i vitriner var alla hundspår. Föreståndaren för centret satt i sitt kontor men vägrade ta emot. Hon var tydligen rädd för att möta sakkunskap. På kvällen fick jag se ytterligare bilder av det som kallades varg men ingen av dem var varg. Nu har jag i dagarna fått mig tillsänt en bunt bilder ytterligare från nämnda ort. Alla visar likaledes enbart "byrackor".

     

När den första vargen åter dök upp i Mercantour på Franska Rivieran så sades det att den invandrat från Italien, osedd över den tättbebyggda Po-slätten och utan att göra skada. På gränsen genomgick den sedan en metamorfos rasmässigt för det första skjutna exemplaret var en stor sibirisk skogsvarg, dvs samma vargras som vi har i Finland förutom "byrackorna".  Inte den lilla, rölliga italienska vargen. På halsen syntes det dessutom tydligt att vargen före lössläppandet hade varit försedd med halsband och fötternas trampdynor var platta på grund av att den hade hållits i en bur med betonggolv. Jag var vid den tiden chef för ett naturhistoriskt museum i Frankrike.


Under de senaste åren har jag varit väl medveten om lurendrejeriet med odlade vargar och vargkorsningar som släppts och fått leka varg och flera gångar har jag skrivit artiklar i ämnet men konkreta bevis har varit svåra att ta fram. Nu finns de också. Ryssen Vladimir Bologov började sina "vargstudier" 1986 och enligt egna uppgifter började han sedan arbeta med både vilda och zoo-vargar 1993. Allt har finansierats via västeuropeiska "naturskyddare". Att det förekommit en massa business med försäljning av vargar och hybrider är klart och enligt Bologovs egna uppgifter har han också släppt lös 57 av dem i ryska Karelen nära finska gränsen. Vi kan därför nu kallt konstatera att de märkliga hybriderna nog har sitt ursprung därifrån. Ryssarna själva har förundrat sig över de många hybrider de skjutit, bland annat på Karelska Näset. Det är alltså fråga om en rent kriminell verksamhet. Inte ens i Ryssland får man odla varken rena vargar eller hybrider för att släppa lös dem i naturen.


När man i Pöytyä sköt den klara hybriden, byrackan Auli nyligen så blev jag ganska hårt åtgången av herrar Kojola, Aspi och Niemi när jag hävdade sanningen om djuret, nämligen att det inte var frågan om någon renrasig varg utan en korsningsprodukt. Varför dessa herrar bestämt måste hävda motsatsen och försvara förfalskningen är mig en gåta. Kanske är det en penningfråga? Ren business? Enligt obekräftade, erhållna uppgifter kostar " vargforskningen" årligen mellan 480 000 och 700 000 euro. Förutom vilt och fiskeriforskningsinstitutets ordinarie medel torde både Jord och Skogsbruksministeriet och Miljöministeriet ha beviljat specialanslag. Varför en statlig institution och två ministerier försvarar och underlättar en veritabel odling av vargar är mig en gåta. Varför motarbetar dessa instanser landsortsbefolkningens intressen och bidrar till att minska på viltbeståndet? Finländska myndigheter som medvetet motarbetar medborgarnas trygghet och säkerhet på landsbygden samt boskapshållningen har inte tidigare förekommit. De ansvariga herrarna borde nu dra konsekvenserna och övergå till andra sysselsättningar.

       

Till lust och leda har man försökt hävda att vargen är helt ofarlig för människan trots de många exemplen på vargdödade barn och även vuxna under gångna tider. Under hela 1900 talet var antalet vargdödade i Finland mycket få men jag känner till ett par fall och det senaste 1932. Att inte flera förekom beror på att vargen i praktiken var utrotad i vårt land och endast sporadiskt från Ryssland invandrade vargar förekom. Dessa sköts i regel mycket snabbt.

       

När jag i mars vistades i Kina som rådgivande gäst vid ett antal naturhistoriska museer dödades en 62 årig kvinna och ett barn i provinsen Schandong av vargar. Ytterligare sju människor hade blivit attackerade. 

       

Hemkommen till Borgå fick jag höra om den 72 åriga damen i Rapattila nära Willmanstrand som blivit vargangripen. Likt i diktaturstater förbjöd dessutom polisen de deltagande jägarna att kommentera jakten för media. Några sådana befogenheter har inte polisen i verkligheten i Finland.

       

Vi har ingen nytta av vargarna i vår natur. Ett litet, noga kontrollerat bestånd kunde kanske tolereras av detta i världen allmänna rovdjur men nu har alla förnuftets gränser överskridits. Vargen får inte vara viktigare än människorna och deras livs- och utkomstmöjligheter på landsbygden.


Eirik Granqvist

Tidigare Överkonservator vid Helsingfors Universitets Zoologiska Museum.

Professor vid Shanghai Science & Technology Museum

De människoätande vargarna i Schandong i Kina är av en ganska liten vargras men det gör dem inte ofarliga.)

Av stovarjagaren - 25 april 2012 15:16

 

Nosler efter en cykeltur i stugan.


Hej,

Ikväll så kör vi igång med träningen, snön har tinat från vägarna och cykeln är smörjd och pumpad. Jag vet inte hur ni andra brukar lägga upp träningen för era hundar de finns ju tusen olika sätta att träna på. Jag brukar köra nu i början av våren hyffsade långa cykelturer och låta de trava i lugn takt. För att sedan i mitten av sommaren börja köra korta hårda intervaller och backträning. Hittills har det funkat för mig och jag kör på det fortfarande. Sen under tiden då det inte går att cykla så försöker jag hålla igen maten för att de inte ska gå upp i en massa onödig vikt som sedan blir jobbig att bli av med. De ger hundarna en bättre chans att komma iform. De är ju precis som vi människor, vi behöver inte äta mer än det vi ska göra av med. Självklart så får stövarna också en massa promenader så dom inte stumnar av i leder och muskler. Men de är även viktigt att hundarna får den vila och återhämtning de behöver efter en lång jaktsäsong. Så jag hoppas alla nu börjar eller har börjat köra igång träning inför höstens äventyr.


Sen vill jag passa på att varna för att det kan bli mycket orm i år. Och vi bör vara vaksamma om vi har hundar lösa under uppsikt. Ett ormbett kan ge allvarliga konsekvenser för hundar som ska tas till veterinär så snart som möjligt vid ormbett, även om det är ovanligt att hundar dör.


Om hunden blir biten gör så här: Håll hunden i stillhet, uppsök veterinär snarast, den som har kortison bör rådgöra med veterinär innan man ger preparatet.

Av stovarjagaren - 24 april 2012 12:48

 

landet duktig har lyckats igen, det har tvingat en stackars fårägare avliva en varg som härjade runt bland hans får. Direkt efter att vargen skjutits så kom det poliser och kriminaltekniker. Prioriteringnara märks
ganska snabbt i sådana här lägen. Som tur är så verkar allt gått bra till och fårägaren är inte misstänkt för något brott. Det som är mest tragiskt i denna händelse är att fårägaren tänkte flera gånger på om han skulle skjuta eller
inte. Landet duktigt har gjort så djurägare känner sig rädda att försvara sina egna djur. De är hemskt! Hur ska vi som jägare och djurägare någonsin känna sig trygga med paragraf 28 om man hela tiden ska oroa sig för att bli misstänkt för något? Ingen ska bli misstänkt om man kan styrka ett paragraf 28 fall vilket kan göras i 99% av ärendena. Ingen ska behöva bli av med vapnen eller få sitt namn nersmutsat. Där har landet duktigt mycket kvar att lära av andra länder som har varg.


För ett tag sedan var jag faktiskit nere i ett omtalat vargrevir och hälsade på. Att som norrlänning få se med egna ögon landskapet där det finns varg får en att dra på ögonbrynen. Där nere fanns ju knapp någon ”skog”. Var ju bara en massa åkrar, människor och djur. Snacka om att landet duktigt har placerat vargarna i fel landsända om man ska se till vargens bästa. Jag lider med folk som ska tvingas bo bland trädgårds "vargar".


Så ha det bra så länge…

Av stovarjagaren - 23 april 2012 15:44


 


Så då var det igång igen, vem eller vilka representerar oss jägare? Vi har sett att efter den nya rovdjursutredningen som Lars-Erik Liljelund presenterade så har våra jägarorgan börjat fiska medlemar. I Jägarnas Riskförbund så kan vi  nu se att det kräver en ”nollvison” i dagens läge men kan återgå till deras gamla rovdjurspolicy där det faktiskt vill ha varg Om nu regeringen börja göra som dom vill. Jägarförbundet håller dock fast vi sin policy på 150 vargar fördelat på hela landet och kräver ingen ”krigsförklaring” mot regeringen och utredaren. Nå, vad kan vi säga om detta? Vi vet att båda föreningarna varit med om att teckna avtal med regeringen som innebär att de är bundna till regeringens rovdjurspolitik. Detta skrev BÅDA organen under för att få en ”licensjakt” i flera år framåt. Vad har då hänt sedan man krupit för regeringens bidrag? Ja vi har fått ett stopp för att jaga varg, vi har fått fler vargar och vi kommer förmodligen ha en vargstam på över 400 djur till nästa år(om vi inte redan nu har det). Jag har vid flera tillfällen blivit ”dum”förklarad när jag har påpekat att vi skulle redan från början utgåt ifrån 0-vargar precis som samerna har gjort för att sedan kanske hamna på en mer "normal" siffra än 400-450 vargar. Men då har man hela tiden fått den förklaringen att det kommer aldrig att gå? Organen skulle aldrig få vara med omatt diskutera någon rovdjurspolitik. Jag har hela tiden sagt BULL-SHIT. De extrema naturorganen har ju fått som de vill, fler än 210 vargar,´samerna har fått precis som dom vill, 0-vargar inom renskötselområdet. Alla dessa föreningar har fått det dom lobbat för. Vad har vi jägare fått från våra representanter? Ja inget, det har försökt hålla sig på en nivå där det tror sig kunna vinna något men egentligen är dom rädda för att säga sanningen att den stora delen av oss jägare faktiskt inte gillar att ha varg på VÅRA marker. Och tro det eller ej så börjar många som inte jagar också börja fundera på varför det återigen ska börja avlas vargar när vi en gång tog bort dom.

Hur ska man då gå vidare? Fiska medlemar av varandra för att få mer bidrag? Eller ska vi hjälpas åt att enas om en gemensam rovdjurspolitik som vi alla kan tjäna på? Jag har börjat lessna på alla lovord som aldrig infaller. Jag har lessnat på att som medlem inte få som jag och flera andra vill. Jag är less på att min löshundsjakt alltid ifrågasätts och kanske inom en framtid förbjuds för att vargar och andra rovdjur ska ta över en skog som mina förfäder har förvaltat i generationer. Är det någon fler som börjat lessna??? Jag är stolt medlem av Svenska Stövarklubben, nu hoppas jag kan känna mig stolt inom något av våra jägarförbund.

Av stovarjagaren - 22 april 2012 22:00

Något ingen kan ta ifrån en hund är deras trohet till deras husse eller matte. Jag har nu haft den stora äran att få ha mina hundar i några år och fått varit med om massa olika resor i livet. De som är underbart är att de alltid finns hos en. Vare sig man är lycklig eller ledsen. De finns alltid en närhet här i hemmet och de finns alltid någon som värmer ens fötter i sängen. Nosler som är min äldsta hund har jag haft nu i sju år och vi har varit med om massa äventyr ihop. Man har grinat i förtvivlan när han ätit upp halva huset eller när han jagat något som inte husse gillar. Man har skält och skrikit på han, men han har bara varit glad tillbaka. De är trohet och en egenskap som inte finns i andra varelser. Vi har även haft underbara stunder ihop, som de stunder jakten gått bra eller när han äntligen blev en jaktchampion. Det var nog bland dt bästa dagarna i mitt jägarliv.

Min nya lilla terrorist som fyller två år snart har man ännu inte hunnit dela så mycket med. Men han har redan nu egenskaper som jag verkligen gillar. Han är till skillnad från Nosler lite mer  ”gosig” han giller och vara nära en hela tiden och ska helst sova i ens ansikte. jaktmässigt så har jag bara hunnit jaga en säsong med honom men han har verkligen gjort bra ifrån sig och jag kommer nog ha minst lika skoj med honom i skogen som jag haft med Nosler. Och vad han hittills har visat så springer han inte efter djur med klövar. Så där har han sparat många ”hjärtattacker” åt husse.

Ja hundar är underbara och även fast man är en jägare så betyder det inte att man inte har känslor för sin hund. Hunden är minst lika viktigt för mig som någon annan hundägare. Hunden ger mig kärlek, motion, upplevelser och en trygghet. Jag som husse försöker göra mitt bästa för att ge tillbaka så mycket jag bara orkar till mina hundar. För de förtjänar verkligen att få ett underbart liv.


Så ta hand om era hundar och ge dom kärlek…



Nosler som liten valp

Nosler som Stor vovve


   

Traj som Lite valp

Traj som "stor" vovve   

Av stovarjagaren - 19 april 2012 16:06

 


Jag bombar iväg ett till inlägg medan jag nu håller på att
skriva. Såg en fråga på Stövarklubbens Facebook grupp om vad jakt med stövare
betyder för en. Jag har suttit ett tag och funderat över det.


Jakt med stövare, eller jakt överhuvudtaget är något som
ligger en väldigt varmt om hjärtat. Det är något som får ens själ att må bra. Det
har som följt med en sen man föddes. Jag blev inte som alla andra barn. Mina lekar
handlade mest om jakt och fiske. Jag sköt stubbar och drog hem dom och ”styckade”
upp för att sedan hänga dom i ”slaktboden”. Sen så när lillebror kom till
världen så fick han bli min första jakthund. Jag involverade grannungar och
släktingar i mina lekar, några fick vara älgar och några andra fick vara
passkytar, lillebror fick vara hund. Mamma har berättat att personalen på dagis
funderade varför jag gick och sköt på allt. Och då fick mamma förklara att det
är jakt jag leker och inte att jag dödar människor. Många andra barn tyckte
säkert det var roligt att lyssna på sagor om tomtar och troll jag tyckte mest
om att ligga bredvid farfar i sängen och höra alla hans jakthistorier. Jag vet
inte själv hur mycket det präglade mig men de var helt klart en inspiration att
få bli som farfar. Jag fick heller aldrig som barn fara utomlands eller flådiga
sommarsemestrar, utan det blev fiske i fjällen eller jakt på hösten. Men lika
glad var jag för det, för jag uppskattade det varje gång. Jakten, fisket och
naturen är så djupt rotad i mig som människa att det har blivit livsviktigt för
mig som person. Jakthundarna i familjen har också haft en speciell plats i mitt
hjärta. Jag kommer ursprungligen från ett älghundssläkte och där är det
jämthundar som gäller. Så hundförare har man i blodet. Varför det blev just
stövare som jag köpte på äldre dagar vet jag inte, de kunde lika gärna ha
blivit något annan hund. Men jag är glad att jag fann den sortens jaktform för
den har verkligen trollbundit mig. De är en lugn jaktform som gör att man
verkligen kan känna sig ett med naturen. Man hinner reflektera över allt som
händer i naturen. Det är ingen stress(om det inte är jaktprov) så man hinner
verkligen sätta sig ner och fundera över livet och andas in naturens alla
krafter. Jag är en person som är i farten rätt mycket på fritiden och har alltid
saker för mig. Därför när just jaktsäsongen kommer så går jag in i en enorm
harmoni och jag vet att nu kan man ladda krafter. Att släppa hunden för att
sedan gå och leta sig en bra plats där man kan göra upp en eld och börja koka
kaffe är magiskt. När man sedan sitter där och filosoferar om hur dagen kommer
bli eller om hur underbart livet är så kan allt helt plötsligen bytas ut mot
ett upptag och livets mening höjs en aning. Att sedan få sitta och följa med
drevet och se allt som kan hända är spännande, att skjuta är inte alltid
viktigt för mig. Jag trivs med det här att se hunden göra sitt jobb. Men när
man väl bestämmer sig för att skjuta så höjs ju pulsen lite extra och man får
börja leta sig ett pass. Att sedan få skjuta haren och ge hunden beröm är det
stora pluset för en lyckad jaktdag. Att få bära hem en hare och laga till den i
goda vänners lag och sitta och berätta om just den jaktdagen är också kul. Jag kan
säga att jakten är livet och det livet skulle jag vilja dela med mig till
många. Att få vara en stövarjägare är något unikt och vi ska verkligen försöka
ta det med oss till min generation och nästa generation. Ja det var lite hur
jag ser på jakten med stövare.


Ni som inte har lyssnat på mitt inslag om harjakt kan lyssna på det här

Presentation

Omröstning

Nu går vi in på den andra halvan av jaktsäsongen. Vad tycker ni om det?
 Jagar hellre vitharar på barmark
 Har/rävjakt ska bedrivas på snö
 Vi får sällan snö där jag bor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24 25 26 27
28
29
30
<<< April 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards