En stövarjägares liv

Alla inlägg under oktober 2012

Av stovarjagaren - 18 oktober 2012 10:07

   

Hej,


Jag såg en väldigt fin dokumentärfilm om jakt igår. ”Den heliga veckan” hette den. De handlade om ett älgjaktslag nere i Värmland. De handlade inte så mycket om själva jakten, alltså skottet och dödandet. Utan mer det som händer runt omkring. Och vad jakten betyder för många. Dokumentärfilmaren lyckades fånga många viktiga saker. sammanhållningen, förväntan, lyckan, kamratskapen m.m och att jakten inte bara handlar om att döda. Jakten är så mycket mer. Och det är någon som vanligt folk aldrig kommer förstå. Man måste vara med för att uppleva allt detta. Helt klart värt att se filmen. Ni kan se den här


Imorgon avgörs det..


Så då var det dags för forskarna och tjänstemännen på NVV att bestämma antalet vargar som ska finnas i Sverige. Jag har varit spy less på denna debatt och den gör mig ännu mer kräksjuk när sanningar kommer fram. Antalet vargar ska bestämmas av rovdjursutredare Lars-Erik Liljelunds hustru, Eva Thörnelöf. Alltså det hela har bestämts över frukostbordet. Visst låter det lustigt? Men såhär fungerar rovdjurspolitiken. Det är ett gäng ekosofer som har fått makten över den svenska rovdjurspolitiken. De ska nu få den äran att köra landsbygden till botten. Ekosoferna har inbillat politiker och annat löst folk att vargarna måste bli fler för att inte dö ut. De pratas genetik hit och dit. Viktiga vargar som måste avlas in i den svenska populationen osv….


Men vart talas det om människorna som ska leva bland dessa ”vargar”? Ingenstans pratas det om hur landsbygden påverkas av vargar och andra rovdjur. Vi ser dagligen hur människor påverkas av vargar. Nu är det inte heller bara jägarnas hundar som blir tagen. Utan ”vanligt” folk på landsbygden får sina hundar tagen. Vargar går in på gårdar och plockar med sig människors djur och hundar. Vi ser även hur bönderna påverkas. De har nästan varit dagliga rapporter om attacker på tamdjur. Fäbodar har fått lägga ner, rennäringen går på knäna. Av vilka skäl är det så himla viktigt att hysa en inavlad hybridiserad vargstam? Och att det ska göras på människor bekostnad? I rovdjurspolitiken finns ingen demokrati den styrs diktatoriskt av en massa värnar.


Nog om det eländet, det kommer säkert stå överallt imorgon.


Hoppas alla får en trevlig dag.

Av stovarjagaren - 17 oktober 2012 11:44

 


Nu var all semester för i år brukad. Det har verkligen gått snabbt och jag är inte ett dugg nöjd med denna höst. Dels så har halva säsongen gått åt till att gå på vilt tomma marker. Och när man väll kommer på en mark som det faktiskt finns några harar på så är det vädret som ställer till det. Nu så har jag jagat i tre dagar och haft upp en gång. Första dagen så blåste det och regna, andra dagen så var det ju bra jaktväder och lillen fick upp och drev helt okej, sista dagen så var vi bara ute i några timmar för det snöade och blåste. Vi var tvungna att packa ihop och fara hem så vi inte skulle snöa in. Nu har man bara helger kvar att jaga på. Och nu när snön har börjat göra intrång så lär nog jaktdagarna vara lätt räknade. Men man kan ju alltid hoppas att snön lyser med sin frånvaro här längst kusten iaf.

Under min resa så har lillebror varit med två gånger. Och för första gången på länge så har vi faktiskt jagat på riktigt och inte bara suttit och glott på haren. Jag själv har glömt bort hur roligt det är att söka sig pass och skjuta haren. Tror vi stövarjägare är unika. Vi är nog dom ända jägare som frågar hur långt tid hunden arbetade med djuret. Inte om man skjutit något. Och har man väll skjutit så blir många förvånade. Hela stövarföreningen innehåller klockjägare med undantaget för några. VI kommer aldrig kunna locka in yngre om vi bara ska sitta själva ute i skogen och lyssna på hunden. Min lillebror han ville ju jaga för det var ju de vi var där för också. Och nog har vi jagat och vi har lyckats fälla en hare. De har gjort så han nog kommer följa med fler gånger. Och kanske i framtiden köper han sig en stövare. För det är förbannat roligt att JAGA haren. I år har det också varit väldigt glest om hare och det har ju gjort att man skjuter mindre. Men de år man har bra med hare så skadar det inte att skjuta några stycken. Ifjol så tror jag vi sköt 10 harar för båda hundarna. I år har vi lyckats skjuta en. De säger ju ganska mycket om tillgången.

           

Av stovarjagaren - 12 oktober 2012 08:51

 

God dag,


Vilken dag det är ute. Strålande sol och några minusgrader. En sån där perfekt dag för att jaga hare på. Men vad gör man? Jo man jobbar...

Men man måste dra in pengar så man kan hålla på att jaga också. Jag och bror åker iväg imorgon till "KÖJJA" och jagar i några dagar. Som väder ser ut nu så kommer de att komma lite snön. Så vinterdäcken är påsatta så man håller sig på vägen. Idag bjuder jag på en fredags historia som Mikael Nilsson skrivit.

Hoppas alla får en trevlig helg...


Gunnar Och Gustaf


Älgjakten var viktig hos oss och inne­bar inte bara en massa kött utan också en tid med spänning och förhoppning. Jag var 6 år när jag började terrorisera gubbarna i jaktlaget om att få följa med. Naturligtvis fick jag följa med pappa men det var ju ännu mer spännande att följa någon annan i jaktlaget. När dessa händelser inträffar är jag 10 år och deltog som vägvisare/GPS åt de hundförare som inhyrdes.

Selets Jaktlag bestod av 10 jägare allt från bönder till kostymnissar. Där fanns också två udda figurer som var som hund och katt men på något vis ändå mån om varandra. Det var ”Gunnar Ti Jankes” som drev ett för tiden ganska stort jord­bruk tillsammans med sin bror och syster. Gunnar var en välmående bonde och det syntes då knapparna mitt på overallen aldrig varit knäppta. Och den overallen tror jag aldrig han tog av sig förrän det var dags för träfracken. Han åkte om­kring i en grön Volvo 145 från 1969 som han betalade kontant. Han köpte en BM Volvo skördetröska i samma veva när han ändå hade åkt in till Umeå. Även den betalades kontant. Gunnar var in i märgen vit men blev lätt röd i ansiktet och på grund av alla färgskiftningar fick han till slut smeknamnet ”Regnbögan”.

Den andre var ”Gustaf Ti Nings Nings” en mager granne, storsnusare och en spjuver utan dess like. Han var minima­list och levde på kaffe och snus.

Sista söndagen före älgjakten hade man den obligatoriska älgböna och efter det gjorde man den sista finjusteringen av bössan. En hel masonitskiva hade spikats på en träram och stod uppställd på 80 meter klar för perforering. Något träff­område fanns inte utan man höll mitt i. Vid den här tiden var det endast en jägare som hade kikarsikte. En sörlänning och det var med skakande huvuden man såg på detta märkliga rör. Först ut var ”Gun­nar Ti Jankes” som med stor omsorg lade sig i dikeskanten och lade bössan på den ryggsäck som fungerade som stöd. Gun­nar hade köpt ett nytt Amerikanskt vapen i kaliber 270 Winchester. Grannen Gustaf hade inte mycket till övers för detta gevär utan skrockade lite hånfullt när han jäm­förde patronerna med sina. Gustaf hade en 9 hela 3 och ordet ärtbössa förekom en del i jämförelsen. Nu låg Gunnar och siktade och siktade när Gustaf utbrister.

– Tryck å… vi ha int helle dagen på oss och i samma ögonblick small det.

Gunnar steg upp ur diket högröd i ansik­tet efter att ha hållit andan inför skottet. Hela gänget stegade ner för att markera. Ett hål fanns och det var väldigt nära mit­ten. Men Gunnar var inte nöjd utan ville justera lite och prova ett skott till. Han öppnade bakluckan på bilen och tog fram en hammare. Och det var med stora ögon gubbarna såg hur han skulle knacka till siktet lite. Nu var Gunnar inte känd som någon finlirare precis utan han drämde till siktet ett par gånger som till slut loss­nade. Gustaf utbrast i ett gnäggande utan dess like och visade upp alla fyra tänder som fanns kvar. Snusen rann och han torkade sig med rockärmen ideligen.

– Ja dem gör ba riktiga byssen i Ame­rika säger Gustaf medan Gunnar nervöst försöker att återställa siktet ungefär där det satt.

– Hölle mens du rappel ve byssa se ska ja dra å en smäll säger Gustaf.

Gustaf sätter sig bara på huk tar sikte och skjuter. Samtliga går ner och ser ett kulhål längst ner till vänster på skivan.

– Japp då vet jag säger Gustaf

– Bara att hall opp åt höger då säger han, hänger bössan över axeln och stegar iväg.

Nu är det sörlänningen Henriks tur. Han börjar med att rita en ring stor som en tallrik på masoniten. Skjuter fyra skott och sätter samtliga inom träffområdet. Nu börjar det diskuteras om det inte är fusk med kikarsikte.

– Dem ha ju int en chans älestackare hör man bland gubbarna.

Gunnar har nu fått fast siktet och vill pro­va ett skott till. Han förbereder sig lika noggrant och skjuter. Vid markeringen kan man konstatera att skottet tagit 50 cm till vänster om mitten. Och man tycker att han borde prova ett skott till. Men nu tycker Gunnar att det får vara nog.

– He gå ju int å skjut opp alla skötta dell ingen nytta säger han och slänger in bös­san i bilen.

Nu var det klart för älgjakt. Nu skulle bara passen fördelas och man började att passa vid åkrarna på morgonen. En del gick och la sig i lador på kvällen medan andra smög ut på morgonen. Gunnar hade en ovana att alltid mjölka sina kor vid midnatt vilket innebar att det inte blev så mycket sömn innan det var dags att gå och sätta sig på pass. Gustaf däremot var ordentligt utvilad och hade redan satt sig på sitt pass. Det var lite kylslaget denna morgon och det var nog tur för Gunnar som då lyckades hålla sig vaken. Men nu hade solen börjat titta fram och värmde gott de frusna jägarna. Gunnar hade sitt pass bredvid en väg och framför sig hade han ett hygge där man hade sett älg under sommarkvällarna. Men nu började det att bli alldeles för varmt och bekvämt för Gunnar som började nicka till lite då och då. Till slut fanns ingen återvändo utan John Blund tog över. Gustaf som mycket väl visste om Gunnars situation hade förberett sig lite extra denna morgon. Klockan började närma sig åtta och nu var det dags för samling. Gustaf tog sin cykel och cyklade försiktigt fram mot hygget där Gunnar satt i ett torn. Han klev av cykeln 50 meter från tornet och kunde till sin förtjusning höra snarkning­ar från tornet. Han tog av sig ryggsäcken och tog upp en älgklöv som han haft i frysen sedan fjolåret. Smög försiktigt fram och gjorde ordentliga avtryck på vägen alldeles vid tornet. Smög tillbaka stoppade klöven i ryggsäcken och cyk­lade fram till Gunnar.

– Hallå! int sitt du väl å söv ti torne ro­pade Gustaf. Gunnar harklade sig lite och i en hast var han nere från tornet.

– Nej, nej int söv ja på passe int säger en något besvärad bonde.

– Men va have gått jenna då säger Gustaf och kliver av cykeln.

– De här spöra fanns då int i går kväll säger Gustaf och tittar med plirande ögon på Gunnar. Gunnar stelnar till och ser till sin stora förvåning ett färskt älgspår 10 meter från tornet.

– Fan va rö du je, int ha du väl solbränt de på möran säger Gustaf.

– Men… hur, jag menar när stammar Gunnar.

– Ja du int val skutte öm man sitt å söv på passe småskrattar Gustaf mycket nöjd över morgonen. Han slänger sig upp på cykeln och åker iväg till samlingen. Gun­nar dyker upp en stund senare men slip­per förklara sig då Gustaf inte nämnt nå­got om spåret. Nu skulle det ju jagas med hund och det var ingen av dom som vill visa upp detta spår. Färska älgspår fanns över vägen vid Jöremyra så det blev där man skulle prova. Gunnar fick ett bra pass och när hunden fick upp så blev det ståndskall 200 meter från Gunnar. Efter en halvtimme blev det gångstånd som rörde sig sakta mot Gunnar som nu lyste som en tomat i tornet. Blodtrycket var nog på topp när han ser hur en pinntjur rör sig genom skogen för att så komma i pass för Gunnar.

Han avlossar skottet när tjuren skall pas­sera en traktorväg men till sin förvåning reagerar inte älgen på skottet.

Utan försvinner ur sikte och något fler skott blir det inte. Gunnar sitter kvar i tornet tills hundföraren anländer.

- Hörre gick he säger han.

- Ja no bort’n ligg inne rise tyck ja säger Gunnar.

Nu har också Gustaf anlänt och ett par jägare till.

- Vor’s ha du’n du ha väl int bomma ve ny byssa din…. säger Gustaf

Några blodspår finns inte men hundfö­raren hittar lite älghår. Gunnar som har skiftat i alla regnbågens färger känner sig inte helt bekväm i situationen.

Hunden är alltjämt borta och det börjar mer och mer se ut som ett bomskott. Kanske inte så konstigt efter bekymren vid inskjutningen. Nu kan inte Gustaf vara tyst längre.

– En Amerikansk ärtbyss ja säg då ba de… få ja ta på me vadmalsbyxen å ställ me på femti meter ska du förbanne få skjut me baki röva.

- Nä vet du va ja tyck…. Du ska för fan köp de en Boforskanon säger Gustaf och utbrister i det där gnäggande skrattet som påminner om en svårstartad bil.

Detta var ju signalskottens tid och Gun­nar tyckte någonstans i sitt inre att det inte var någon större fara. Han hade ju bara behövt avlossa ett skott!

På eftermiddagen intog man samma pass som man hade haft på morgonen. Alla satt och tittade på sitt hygge, eller sin åkerplätt och fick minsta rotvälta eller buske att likna ”Stortjur’n”. Plötsligt bröts tystnaden av en avlägsen knall. Var det en ”Selsjägare” eller..?? När så sig­nalskotten kom börjar man förstå att det är ”Sörlänningen” Henrik som med sitt nya kikarsikte fått en älg i sikte. Och han gjorde inget misstag utan fällde en grann 8-taggare. Nu stöp inte tjuren på plats, vilket en del tyckte var konstigt med sådan utrustning, utan han gick 200 meter in i ett mycket besvärligt område med både myrmark, bäckar och snårig skog. En del föreslog att man skulle lämna älgen ”åt räven”, några föreslog att man skulle sälja den där den låg, men beslut togs om att man skulle hämta Nord­svenska hästen Gullan. Innan Gullan var framme var det kolsvart och hon gjorde en riktig kämpainsats och strax före tio på kvällen var älgtjuren upphissad i hölogen hos ”N’ Ivar ti Arvids”.

Två dagar senare skulle så denna älg styckas och stämningen var minst sagt uppslupen då en och annan slaktsup före­kom. Det skröts, det röktes, det skrävla­des, det dracks, det sjöngs och det dracks lite mer…. Jo då... Se atte!! Var nog kvällens mest använda uttryck.

En styckmästare var inhyrd för att allt skulle gå rätt till och att rättvisa köttlotter skulle fördelas. Med tanke på tillståndet hos jägarna var nog det en klok inves­tering för mycket hade nog annars gått till köttfärs. Styckningen var klar och köttlotterna var klar för lottning. En viss anspänning kunde man se hos de överför­friskade jägarna när dom drog sin lott.

”N’ Gustaf ti Nigs Nigs” hade under hela kvällen varit försiktig med dryckerna och ”N’ Gunnar ti Jankes” drack inte alls. Gustaf hade dessutom frågat Gunnar om skjuts eftersom han inte hade någon bil. Nu packades köttet i trälådor eller andra kärl för att forslas hem. Gustaf hade en stor trälåda som han vid ett obevakat ögonblick preparerade med ett varv av tegelsten i botten och la sedan en svart sopsäck ovanpå. Alla packade sina kött­lotter, en del sjöng lite fulvisor, men nu var styckningen över och alla var på väg hem. Gunnar hade lastat sin låda, med hjälp av Gustaf, och nu var de på väg för att hämta Gustafs låda. Gunnar tar tag i handtaget och på tre skall de lyfta. Han spänner tag och lyfter och nu blir trycket för stort inne i Gunnars buk.

Han drar iväg en riktig rökare samtidigt som han känner hur fruktansvärt tung Gustafs låda är jämfört med sin. Paniken sprider sig i hans huvud och han skriker.

– Stopp för fan….hä jätt delas öm. – He je nå fel på lottningen säger Gunnar som nu skiftar mellan rött och blått.

-Hur i fan jere dela då köttlåa Gustafs jer se satans tong. Gustaf som nu har uppen­bara problem att hålla sig. –Ja tro han ha dela ätter hur man si ut å behöva nä säger han och brister ut i skratt. Gunnars ögon är svart men han brister själv ut i skratt när Gustaf avslöjar sin barlast. Nu brister hela jaktlaget ut i ett hejdlöst tokskratt och nu bestäms det om fortsatt samkväm efter att köttlådan transporterats till hem­met.Vad som hände under kvällen vet jag inte eftersom jag pga. min ålder inte fick närvara. Men något måste ju ha hänt då endast tre av tio jägare dök upp på morgonsamlingen dagen efter….


Mikael Nilsson Umeå

Av stovarjagaren - 11 oktober 2012 09:57

 

Bildtext: Lövlidens Kias sista jakt 


Stövarjakten blev min  livsstil.


Redan som barn intoducerades jag för stövaren. Enligt uppgift  hittades jag ofta sovande ute i hundkojan eller i hörnet hemma i köket  tillsammans med stövarna. Då hette hundarna Franco Luvia och Stay Luvia. De  ägdes av en Frostell i Vasa men framlevde sina dar hos oss och far jagade och  höll hundarna i trim inför de tillfällen apotekaren gjorde sina sällsynta besök  för ett par dagars harjakt i Vörå.


Som 14 åring flyttade hela  familjen till Uppsala 1961 och med fanns naturligtvis också hunden, en renrasig  finsk stövare vid namn Daisy.


Min första ”egna” stövare  Daise hämtades från Finland 1975, en fullständig jaktgalning som drev allt som  kom i hennes väg, hon visade även goda anlag och skällde oblygt orre i träd.  Stabil harhund blev hon först som 5 åring efter att jag tagit en valpkull som  min andra stövare SFJch SJch Raiku -77 var far till.


Jag kom i kontakt med  SvStkl och blev medlem 1975, började ganska omgående utbilda mig till  jaktprovsdomare och har sedan dess aktivt dömt våra stövare, några hundra hundar  har jag hunnit bedöma genom åren. Många minnen, trevliga såväl som dråpliga  historier har jag fått mig till livs, alltid i gemytlig samvaro med likasinnade  bröder.


Under en kort tid när jag  studerade i Umeå var jag redaktör för SvStkls tidskrift och lyckades trots visst  motstånd göra om tidskriftens layout men mina idéer om att ge ut en  medlemstidning med 4 nr om året möttes av kompakt motstånd från dåvarande ordf  Henrik Lövgren, frid över hans minne. Desto trevligare var det att för några år  sedan bläddra i Stövaren som kom i brevlådan.


Efter träget övertalande  lyckades jag övertyga Henrik Lövgren att införa ett mästerskap för stövare. Det  var inte utan motstånd men till slut fick jag även med Rune Lagerkvist på samma  linje, även om han starkt motsatte sig att utlandsfödda hundar skulle tillåtas  delta. SM skulle vara ett mästerskap för svenska hundar som var ett resultat av  svenskt avelsarbete. Hur det gick vet vi idag.


Mina stövare har  jag alltid haft målsättningen att  meritera på jaktprov och visa upp på utställning, Förutom de redan nämnda har  ytterligare några hundar funnits. Nybykläppens Jeppe som hade Raiku och Daise  som farföräldrar blev 12 år, tog 2 ökl ettor och var en god jakthund som skänkte  mig många minnesvärda jakter. Hans arvtagare blev SJch Lövlidens Kia -96 rr En  utmärkt god jakthund och familjehund. Idag finns Sjch Mokällans Pila II och  Bottenfjärdens Ruuvi i hemmet. Tyvärr visar inte Ruuvi särskilt mycket jakt  trots att hon redan är 4 år men hoppet finns fortfarande.


Idag är jakten inte  lika självklar, oron gnager i själen varje gång jag släpper hundarna, alltför  många mil med avspårning känns frustrerande och ändå vågar man inte vara säker.  Tyvärr är det de förutsättningar som vi påtvingats av okunniga biologer som  envist hävdar vargens rättigheter. Framtiden är inte självklar. Enda ljusglimten  just nu är att barnbarnet Kristoffer sköt sin första hare och visar goda anlag  kombinerat med ett brinnande intresse. Genen verkar gå i arv.


Sven-Erik  Bertell

Av stovarjagaren - 10 oktober 2012 12:37

 

Bildtext: Den sista människoätarvargen i trakten av Orléans i Frankrike. Den rev och åt upp en 8 årig flicka år 1854 och sköts av den ökände tjuvskytten Blaise Basset som hade dömts hela 24 gånger för tjuvskytte. Vargen finns i Musée des Sciences Naturelles i Orléans och restaurerades och nymonterades av artikelförfattaren på 1960 talet. 

Om vargarnas genetik och inavelsproblem

 

Som jag tidigare skrivit så finns det ingenting som är så brokigt som den svenska vargstammen och den finska kommer nu inte heller mera långt efter. Forskarna vet inte mera hur en varg skall se ut och enligt herrarna i Uleåborg som forskar i deras DNA så står det illa till med genetiken hos de finska vargarna. Dethär är ingen nyhet för det är en sak som jag påtalat redan under många år. När jag i tiderna var chefskonservator vid Helsingfors Universitets Zoologiska Museum så såg en varg ännu ut som en varg men nu får vargar se ut hur som helst. Det enda undantaget utgjordes av de sovjetryska gränshundarna som utgjordes av korsningar mellan varg och laika. De rymde då och då och sköts bort. Jag har haft sådana på mitt dissektionsbord. Dessa korsningar är mycket vaksamma men skäller inte. De har nu ersatts med elektronisk övervakning.


Nu förekommer det massvis med korsningar av alla de slag. Trafiken tycks vara mycket lukrativ och avelsstationer finns också åtminstone i Finland. Mest tycks dessa byrackor dock produceras i Ryssland. Enbart ryssen Bologov har sagt att han i ryska Karelen nära den finska gränsen har släppt lös över 70 "vargar". Han finansieras av olika "naturskyddsorganisationer". Korsningarna består av korsningar mellan varg och husky, tjeckisk schäfer och laika. De förekommer nu förutom i västra Ryssland också i Finland, Sverige, Norge och Tyskland. Man håller på att helt fördärvar den sibiriska skogsvargen i naturskyddets namn och ersätter den med dessa missfoster i en snabb takt. Samtidigt struntar man blankt i Bernkonventionen som länderna signerat. Den stipulerar att korsningar mellan hund och varg bör skjutas bort omedelbart när dessa påträffas för att hålla vargpopulationerna rasmässigt rena. Det gör man inte utan vårdar dem ömt som "genetiskt värdefulla". Vi har de svenska rackorna som flyttats hit och dit och i Finland blev det ett förfärligt liv när den radiohalsbandsförsedda "byrackan" "Auli" sköts i Pöytyä.


Det är inte märkligt att forskarna nu får konstiga resultat vid DNA undersökningarna eftersom vargarna till en stor del inte mera är vargar utan "byrackor" av allehanda hundhärkomst. Vill man omöjliggöra livet och människornas trygghet och utkomstmöjligheter på landsbygden så är varg/hundkorsningarna ett bra verktyg eftersom de lätt blir stationära vilket inte verkliga vargar blir. De är oberäkneliga i sina vandringar. Snart är rendriften, boskapsdriften och jakten en omöjlighet vilket får folk att överge glesbygden. Det är tydligen dit man strävar.


Det har talats om att man behöver 1 400 vargar i Sverige för att undvika inavel av de svenska vargarna. "När skall man få folk att begripa att antalet djur inte har någon betydelse om bara det genetiska materialet hos individerna är friskt?" Suckade genetikern Ulla Gripenberg som var min goda personliga vän vid Helsingfors Universitet på 1970 och början av -80 talet. Ulla var då en av de främsta genetikerna i världen. Antalet djur har ingen betydelse när det gäller att starta en avel om djuren bara är genetiskt friska men är det genetiska materialet dåligt så hjälper det inte med många djur.


Den mycket sunda och friska vitsvanshjortpopulationen i Finland startades från fem djur som överlevde transporten. Fyra hindar och en bock! Nu skjuter man över 25 000 i året och djuren är kraftiga och fina med stora troféer. Efter första världskriget fanns det bara 19 visenter kvar och de flesta kom från Skansen i Stockholm. Nu finns det flera tusen och dessa europeiska bisonoxar är genomsunda djur. Jag kunde ta många andra positiva exempel men låt oss också ta ett par negativa. Snöleoparden har ett mycket stort utbredningsområde över hela Himalaya och Altai etc. Hela populationen tycks vara genetiskt sjuk. Dödligheten bland ungarna är mycket stor eftersom de flesta lider av ett ärftligt ögonfel. Av den mongoliska vildhästen, Przewalskij-hästen finns det flera tusen men de flesta föl som föds är hingstar och dödligheten bland fölen är stor. Bara en del av stona är fortplantningsdugliga. Populationen är genetiskt sjuk.


Vi får inte bidra till att fördärva den sibiriska skogsvargen men något ansvar för dens existens har vi inte i Europa och jag begriper mig inte på varför den nu blivit så viktig att livskvaliteten och utkomstmöjligheterna för landsbygdsbefolkningen samt viltet skall komma i andra hand. Förr bekämpade man vargen. Nu odlar man dem och värnar sig om de mest märkliga bastarder. Dessutom är vargen ett av jordens allmännaste stora rovdjur. Den förekommer från Europa genom hela Asien förutom i regnskogen. Hela Kanada, Grönland och större delen av USA.

Jag förstår inte vansinnet! Ett litet gäng såkallade forskare idkar diktatur över landsbygdsbefolkningen!


Eirik Granqvist

Av stovarjagaren - 10 oktober 2012 10:27

 

Hej,


Nu är man hemma igen efter en kanon vecka uppe i Jämtland. Marken där levererar hyffsat med hare. Inte som andra år men ändå är de mycket bättre med hare där än på många andra ställen jag varit på i höst. Jag har haft fullt hus hela veckan. Först så var mor och far på besök och jagade några dagar. Sen kom lillebror. De är tur man har hundar som kan jaga när man har jaktgäster med sig. Kul var det att lillebror fick skjuta en hare. Nu har han sagt att han ska med nästa sväng jag ska upp. Så man kanske håller på att lura in han på stövarjakten trotts allt.

             


De som var minder roligt var att det vart storm näst sista natten vi var där. De regnade 55 mm och blåste något enormt. Så jakten regnade ju bort de sista dagarna. Men man kan ju vända på det och säga att det var tur att det inte kom som snö. Då hade jakten verkligen varit körd för detta år. Nu finns det ju en möjlighet att man kan jaga sista delen av sin semester där uppe.


Nu laddar vi om och har några mysiga dagar här hemma.

Presentation

Omröstning

Nu går vi in på den andra halvan av jaktsäsongen. Vad tycker ni om det?
 Jagar hellre vitharar på barmark
 Har/rävjakt ska bedrivas på snö
 Vi får sällan snö där jag bor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11 12
13
14
15
16
17 18 19
20
21
22 23 24
25
26
27
28
29 30 31
<<< Oktober 2012 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards