Det hade börjat skymma och jag satt där min vana trogen på ryggsäcken i skogskanten, gsp:ens batteri hade tagit slut och det ända som hördes var tystnaden, handenheten låg i ryggsäcken då den inte längre hade någon funktion, men så rätt vad det är så hör jag dom ljuvliga tonerna från min stövares hals komma närmare och närmare, jag riktigt lyssnade och njöt, tittandes rakt in i skogen om jag skulle få se den vita haren i den ännu gröna skogen. Allt var som förr igen, jag satt där å njöt, hunden driver och jag tittar och lyssnar för att räkna ut vart haren skall gå över, känslan sa nere i backen och mycket riktigt gick det över precis där, tyvärr några sekunder innan jag bestämt mig för att gå ner, ett steg efter precis som så ofta förr.  Det kändes på nått sett mer riktigt och genuint än som jag nu mer gör, ståendes med gps handenheten i högsta hugg, den talar om hur hunden driver, hur den gör på tappten, jag utläser i vilken riktning drevet går och glömmer nästan lyssna på hunden, jag läser av att haren för 3e gången går 63m nedanför stor-tallen precis i hyggeskanten.

Jag läser av gps:en, hunden har tappt, jag lyssnar. Jo, han är tyst, kollar på gps:en igen och börjar analysera.

Varför gör han nu så? Nu är han och yrar igen, nu är han ju på vänster sida igen, han har ju inte vart på högersidan snett upp i hörnet, där har ju haren garanterat hoppat av, irritationen växer lite när det inte görs som man inbillat sig att det skall göras. Men så plötsligt kommer drevet igång igen och 10minuter som hade kunnat ägnas åt glädje att hunden ligger ute och jobbar med tappten någonstans i nordväst utbyttes mot att den inte löste situationen som jag hade inbillat mig att den skulle lösas 543m bort.

Jag letar ett fel som egentligen blev ett rätt, hunden hittade ju haren igen och drevet var igång.

Många gånger har den dock hjälpt mig, att framförallt hämta hunden från asfallterad väg eller gåendes på tunn is i november.

Jag är ändå försiktigt positiv till den nya tekniken samtidigt som jag känner att den tar lite av jaktglädjen av mig, det genuina, stilla lyssnandes och iakttagande.

Kanske är den ett utmärkt medel att på ett bättre sett bedöma våra hundar ur ett avelsmässigt perspektiv, vi kan hitta hunden med det ”perfekta söket” det ”perfekta tapptarbetet” osv, men kanske leder den oss till att endast leta fel som vi själv skapar?

När jag som 15åring släppte stövaren med ett simpelt reflexhalsband runt halsen var jag sällan besviken över dagen när jag satt vid middagsbordet och reflekterade. Drevet hade kanske inte vart perfekt, men hunden hade varit borta och förhoppningsvis efter bästa förmåga försökt lösa uppgiften, den hade ju gjort det flera gånger förr så troligtvis var just den här haren lite besvärlig eller så luktade det inte så bra för den känsliga stövarnosen.

Idag händer det att jag åker hem med två upptag i bagaget, sett haren sex gånger och fått höra drev till och från under några timmar, bitvis knackigt bitvis bra men ändå inte nöjd, grubblandes över hur osystematiskt sök det var enligt gps:en, hur vid sväng han tog på första tappten när haren bara hoppat av kort, allt enligt gps:n, den som aldrig ljuger.

Samtidigt vill jag ju också hitta den ”optimala” stövaren, ni vet den man hittar kanske en gång i livet.

Vilken gör mig då gladast? Den som gör som det ”skall” göras eller den som gör på sitt vis men lyckas i stort sett lika bra eller kanske bättre. Jag är osäker, jag vet bara att jag hade lite roligare förr och var oftare glad när jag for från skogen.

Men vi ska inte förskasta den nya tekniken, tvärtom skall vi lyfta fram den. Men på ett försiktigt och klokt sett, vi skall lära av den, följa den och utvecklas, inte leta fel som kanske egentligen inte finns.

Jakten är ett oberäkneligt utövande, jag är en individ, hunden är en liksom drevdjuret och ingen dag är den andra lik, precis det som gör jakten så speciell, precis det som gör den så spännande, levande och överraskande. 

Jag går nu in på mitt 21 år som mer eller mindre aktiv stövarjägare, det var i 10års åldern som jag verkligen började följa med ordentligt genom att hålla ut hela dagen i vått och torrt, eldandes med sotigt ansikte, oroligt väntande och förhoppningsfull om att få se drevdjuret komma genom skogen. Passionen för jaktformen är nästan svår att förklara, så också svår att förmedla. Man måste få ha känt glädjen, den glädjen som bara kommer vissa dagar då man känner att allting blev sådär perfekt. Idag har vi många krafter som vill motarbeta mitt sätt att leva, och det gör mig ännu mer motiverad att försöka efter bästa tid och förmåga jobba för deras misslyckande och en levande stövarjakt även i framtiden.

Jag vill att fler ska få uppleva det jag upplever, framförallt min lilla dotter, hon ska i alla fall få chansen att bilda sig en egen uppfattning om jaktens glädjeämnen.

Att vi idag bedömer våra hundar både jaktligt och exteriört är givetvis viktigt och är nåt vi kan utveckla vidare för friskare och förhoppningsvis jaktligt bättre hundar i framtiden, med tanken att bedöma och inte döma våra hundar, och lika viktigt att vi tillsammans i en samling entusiaster hjälpa varandra, inte stjälpa varandra, jobba och glädjas för varandra och se utanför vår egen hundgård för jaktformens utveckling och överlevnad. Alla är vi individer och vill utvecklas på olika sett på olika nivåer, vad som är viktigt för dig är kanske inte viktigt för mig och vice versa, men lika viktigt för att vi ska känna glädjen och utvecklas, vi måste förstå och respektera vad varje jägares ”viktig” är och hjälpas åt för att nå framåt, först då kommer vi lyckas att föra jakten vidare med våra underbara stövare.

Vid tangenterna Peter Rönnqvist, kanske ingen vidare profil men dock en entusiast, jag lämnade rovdjursfrågan utanför mitt djupa och kanske lite väl invecklade och röriga inlägg, dels för att det belyses på så många andra sett och den som är drabbad behöver knappast återigen få veta vilket besvär den ställer till för oss stövarjägare.

I skrivandes stund så hålls stövar-sm 2012, en tävling som bjuder till diskussion, glädje, spänning och förväntan, alltså en sannerligen levande verksamhet som berör på mer än ett sett. Jag ser det som ett friskhetstecken, låt detta friskhetstecken och engagemang även smitta av sig på jakten och arbetet att få flera att få prova på denna jaktform och träffa våra stövare.

Med dom orden önskar jag alla en fortsatt trevlig jaktsäsong och lycka till de hundar som står på startlinjen i SM imorgon bitti kl 08.00 Och må dessa hundar väcka en sovande framtida stövarjägare ur sin dvala!