Dagens bloggare är Anders Bihlar från Dalarna. Han berättar om hur det är att jaga i vargland med stövare.

En kanske tänker om när man läsar om hur de har det där nere. Hoppas ni får en trevlig läsning.

I Dalarna är det fortsatt med en lätt obehagskänsla som man släpper sin stövare. Speciellt i början av säsongen då det är barmark och man inte vet var vargen är eller hur många nya det har blivit under yngelsäsongen. Tyvärr är det väldigt många jägare som har valt att avsluta sin jaktliga bana genom att inte köpa en ny hund då man pensionerat sin gamla trotjänare. Det märks tydligt i registreringssiffrorna på stövarvalpar och det märks i skogen där det blir tystare för varje säsong.

Inför den historiska första vargjakten sistlidna vinter fanns en gryende optimism om att kanske, kanske kan situationen nu äntligen börja bli bättre för oss jägare. Efteråt har den känslan grumlats av det låga antalet vargar som fick skjutas, medias och ”allmänhetens” avsky för den jakten och forskarnas eftermäle att det egentligen måste skjutas betydligt fler vargar för att hålla stammen under kontroll. Varför är forskare och myndigheter så fega och ryggradslösa att de inte kan sätta rätt nivåer i förväg och sedan stå för detta?

Ifall det blir fler jakttillfällen på varg så kan det ha det goda med sig att en viss rädsla för människor och hundar kan spridas bland vargarna så att de drar sig undan från områden där de störs. Kommer vi till ett läge som det beskrivs i gamla böcker om att vargen sprang miltals vid kontakt med människor så blir situationen helt annorlunda för oss jägare.

För övrigt har vi haft ett gott föryngringsår i Dalarna med mycket sork, många harungar och lämpligt väder. Det kan bli en bra jakthöst men kom ihåg att starta er stövare på jaktprov tidigt på barmarkssäsongen!

Anders Bihlar

Dalarnas Stövarklubb

Hej semester,

Nu har jag äntligen fått tre veckors semester. Efter en lång och trist sommar på jobbet så kom ledigheten som en skänk från ovan. Nu har jag tid till att umgås med mina vovvar och börja träna framförallt den större hunden i skogen.

Första riktiga känslan att de börjar bli höst var i morse när lillen skulle ut på en kissrunda. Runt 8 grader, dagg i gräset och en klar blå himmel. Man blir nostalgis när man andas in den kalla höst luften och känner kyliga vindar mot ansiktet.

Många går nu med ångest till sina jobb och ser hösten och vintern som en jobbig period. Tänk vad skönt för oss jägare att vi då har hösten som en stor höjdpunkt på året. Då blir inte den kalla och mörka vintern så jobbig att ta sig igenom.

Livet för många småbönder som bedriver fäbodar har inte haft en lika kul sommar som många andra. På flera olika ställen har man nu slagit igen och blir inte rovdjurstrycket mindre så kommer man inte heller att fortsätta bedriva fäbodbruk.

En lång och anrik tradition med fäbodar går då i graven och många ställen kommer växa igen. Det bioligiska mångfalden som fäbodar ger kommer också att försvinna.

Ja livet är hårt för många och man lider med drabbade människor varje dag. Man kan inte sätta sig in i deras situation om hur det egentligen är att leva med vargen som granne. Och jag hoppas att man slipper förstå för då har nog mitt liv också blivit förstört.

Näe, nu ska man passa på att göra något vettigt när båda hundarna sover. Har varit vaken sen 04.00 så jag är lite trött. Ha de bra alla läsare.

lite bilder från min födelsedag kommer här nedan,

Hej,

De kanske är dags för att uppdatera bloggen nu fast man är ganska trött och slut. Lillen växer så det knakar och är vildare än vildas. Runt halv fem på morgon går reveljen och då ska de ut och kissas och sedan ska det vara mat.

Gamlingen får också veta att han lever. Även han får sig en omgång när man sover som bäst. Det är inte alltid man uppskattar att bli biten halv fem på morgon. Men vad gör man inte för att få en ny jaktkompis.

I helgen var de surströmmings fest här hemma på gården. En lyckad tillställning enligt våra gäster så man får känna sig nöjd som värd. Kvällen innehöll mycket mat och femkamp. Även en bastu hans med.

Nu går vi mot mörkare tider och de känns att hösten närmar sig med storm steg. Ska bli skönt att få lämna samhället och dra upp till inlandet där man får vara för sig själv.

Här nedan kan ni läsa en ny sommarbloggare och se några bilder från helgen och vår stuga plus bilder från där vi hämtar Traj. Hans syskon och mamma får visa upp sig lite.

Idag är det Peter Rönnqvist som är sommar bloggare. Peter har jag lärt känna genom en god vän och vi fann varandra ganska snabbt. Att vänskap kan bindas så snabbt som de gjort mellan mig och Peter kan vi tacka vårt gemensamma intresse för.

Denna del av jakten är otroligt viktigt och utvecklande. Nya spännande människor finns överallt men hade vi inte haft stövarjakten som intresse hade jag aldrig träffat Peter. Så vi får tacka jakten att vi funnit varandra. Hans hund Iso är förövrigt stor kusin till min lilla Traj.

Ni kan gå in och läsa om deras liv på deras blogg.

En promenad på farfars axlar upp i skogsbrynet medans fåglarna spelade och ekorrarna hoppade mellan träden, jag lärde mig bofinkens läte innan jag själv kunde uttala dess rätta namn.
-fajfaj ,pofinken!!

Kontakten med naturen började tidigt, allt fascinerade mig, och otaliga är de timmar då man legat sömnlös för att försöka snappa upp nåt som de äldre satt och pratade om dagen innan dom skulle ut i skogen.
Besvikelsen att inte få följa med till skogen för att man fortfarande hade blöjor var påtagligt stor och det krävdes stora kompensationer från mormor, mamma och farmors sida för att jag skulle acceptera att inte få följa med till skogen.
Men tids nog så fick även jag följa med, från början efter en sömnlös natt kliva upp kl 05.00, klä på sig och packa matsäcken, jag kommer fortfarande mycket väl ihåg dofterna och känslorna, spänningen som nästan gick att ta på.
Att följa med pappa på stigen fram till älgpasset, det fnasade i skoteroverallen så älgarna måste ha hört mig lång väg, att komma på plats och sätta sig på bänken vi gjort under sommaren och bara titta och lyssna när naturen vaknar och solen är på väg upp.
Allt hörs, en fågel som knäcker en gren, en skogsmus som fnasande tar sig fram i frosten och så det stora KNAKET! Alla sinnen blir på helspänn, man lyssnar och tittar utan att röra sig, man andas bara så pass att kroppen fungerar som den ska, hjärtat slår och pulsen rusar, och så plötsligt står den där! Älgen! Som den flygit genom granskogen utan att man hört något förutom just det avslöjande knaket.
Så kommer skottet och bryter tystnaden medans älgen tar något steg framåt innan den faller, spänningen tar en ny dimension och nu åker lillkniven fram och tillsammans med pappa, precis som han gjort med sin pappa och han i sin tur gjort med sin pappa börjar vi ta ur älgen för att göra den klar för färden ner till slakteriet där den skall tas om hand om för att sen förse familjen med kött under större delen av resterande året, och att få dela upplevelsen med nära vänner.
 
Allt är och har varit så naturligt, inget konstigt egentligen, respekten för naturen och djuren har hand i hand tillsammans med jakten skolats in i mig.
Att bara iakta och förundras över djuren sätt att klara sig i naturen har varit en stor del i jakten, de gånger man bara iaktagit mot de gånger man faktiskt fällt sitt byte är betydligt fler och känslan är lika speciell.
Men just det rent jaktliga ögonblicket då man bestämt att man skall försöka fälla ett byte är så djupt rotad i de mänskliga generna att den inte gå att förklara, den finns hos de flesta djupt rotad i generna, precis som hos de djur vi jagar i det eviga kretsloppet som kallas naturen.
Älgjakten har varit en stor grej sen barnsben och hur det engagerat hela byar, alla vänder hemåt och allt vaknar till liv igen.
Man tillbringar tid utanför vardagen med släkt och vänner och samtidigt bara får vara sig själv. Ett med naturen.
Sen människan blev jägare för flera tusen år sedan så har hunden använts som den bästa jaktkamraten och hjälpmedlet, så även hos mig.
Hamiltonstövare har alltid funnits i familjen så länge jag har varit med, det har blivit den hundras som jag håller allra högst rent känslomässigt, ett hem utan hund är ett tomt hem.
Jakten på hare har tillsammans med älgjakten varit min absoluta favorit jakt även om just harjakten tagit mer och mer överhanden, och jag har därför också för precis ett år sen skaffat mig en egen hamiltonstövare, precis som i barndomsdrömmen som jag burit med mig under snart 30år.
 
Att i höst få gå ut med honom i skogarna som jag gått i tillsammans med pappa, farfar och morfar sen barnsben skall bli en fantastisk resa, få se han utvecklas och tillsammans kanske kunna få skjuta vår första hare och dela både bra och mindre bra jaktliga minnen, för haren är sannerligen inget lätt byte.
Att sitta på ryggsäcken framför en tjärvedsbrasa och vänta på att han med sin känsliga nos skall hitta harens natt lega, medans solen strålar är på väg upp och naturen precis som varje dag är på väg att kvickna till, då är livet som bäst och både själ och kropp får den vila som få saker i världen kan åstakomma.
 
Tyvärr kan denna dröm och det liv som jag lever slås i spillror fortare än man tror, med dagens vargstam som under ytterst märkliga omständigheter kommit tillbaka efter att man tagit bort den i ett land där jakten och jordbruket inte kunnat bära den pågrund av dess kraft och styrka och på det sätt som den har försvårat djurhållning och begränsat jakten på sådant sätt att den i sig blir utrotningshotad.
Att en dag få samtalet att nu har vargen kommit till marken där du växt upp och byggt ditt liv omkring, innebär oavkortat att jakten med hund, som i min värld är en förutsättning för de flesta av jaktformer helt slås i spillror.
Att bli berövad på det man brinner för och lever för är ofta traumatiskt, att få bära hem sin jaktkompis i en säck för att visa personer som allt som oftast inte har någon som helst koppling till naturen förrutom det man läst sig till, eller upplevt på den dagliga söndagspromenaden, jobbar för och bygger sin övertygelse på att en variant av varg behöver vi i Sverige för att det biologiska systemet ska fungera och att inte naturen skall gå under är för mig skrämmande och beklaglit.
Att behöva välja mellan en stor del av mitt liv, tillsammans med en mängd hundrasers överlevnad och en av landsbygdens största byggstenar för att vi skall hysa en vargstam är helt befängt.
När jag fick lära mig om naturens alla ting så fick jag även lära mig att se skillnaden på människa och djur, vilket många har svårt att göra idag.
Och resultatet blir ofta bara till djurens nackdel i att förmännskliga dom.
Dubbelmoralen kan säkert upplevas då jag nämner att jag vill vara ett med naturen och samtidigt spela på att ett djur bör tas bort ur faunan, men att ett djur skall få ta över huvudrollen helt för både människors och djurs välmående och för möjligheten att nyttja naturliga och ekologiska råvaror är som jag uttryckt mig tidigare, helt befängt.
Samtidigt förstår jag dem som värnar om vargen, för har man inget att förlora då kan man satsa allt och bara se till så sina egna ambitioner förverkligas, utan att för den delen få hela sin vardag slagen i spillror.
Det Jakten betyder för mig, min hund och mina traditioner och min passion och den vänskap den bringar kommer jag aldrig kunna förklara för den som inte vill förstå.
Men den som är beredd att förstå bjuder jag gärna att dela min passion och det som det ger mig.
 
//Peter Rönnqvist
 

Tjena,

Regn och åter regn så kan man summera dagen. Men vad gör man om man har hundar? man måste ju ändå ut och promenera. Och de är ju trots allt rätt skönt med lite regn om de bara är varmt och skönt. Och varmt har de varit.

Idag har Traj´s ”Gudfader” varit och hälsat på. Traj visade upp sig från sin bästa sida och var extra vild och galen. Men som tur är så kan Trajs Gudfader med hundar och blev inte så vidare störd över Trajs framfart.

Just nu så händer de inte så värst vidare mycket om dagarna. Jag går bara och räknar ner tiden till semestern. Cirka en veckan kvar till min låååång ledighet. Och som jag längtar. Är less på både jobb och sommar. Visst är man lite korkad som går och tycker sommaren är halv dryg? Men sommaren har också sina goda stunder. För på fredag ska vi ha en trevlig tillställning med surströmming.

Sedan får man inte heller glömma bort kräftorna. Men de får bli en annan helg. Måste ju dra ut på allt som är trevligt och gott.

Här nedan kan ni läsa nästa sommar bloggare de är Linda Thelin som jobbar på Rovdjurcentra De5stora. Om ni inte vet vad de är så kan ni läsa vad hon skrivit här nedan och sedan kanske gå in och kika på deras hemsida?

Nu hoppas jag alla får en trevlig kväll. Här blir de att skruva upp grindar så vi kan ha hundarna åtskilda när de går för hett till.

Idag är det Linda Thelin som jobbar på De5stora. Rovdjurcentra ska sprida fakta och information om rovdjur.

Hoppas ni får en trevlig läsning.